Kategori: Då och nu

Tre rökmoln

Röken genom historien: varför människan alltid sökt en paus

Lämna en kommentar

Någonstans i regnskogen där dagens Brasilien ligger, för omkring 3 000 år sedan, formade någon en pipa av lera. Vi vet inte vad den personen kände i stunden – om det var andlig kontakt, gemenskap eller bara en stunds ro – men vi vet att människan sedan dess, i princip oavbrutet, sökt sig till samma sak: en kort paus, markerad av rök. Den här artikeln handlar om den resan – från de allra äldsta spåren av rökning till dagens vejpkultur – och om varför just pausen, snarare än själva röken, kanske alltid varit poängen.

De äldsta spåren

De säkraste arkeologiska bevisen för tobaksrökning kommer från ön Marajó i Brasilien, där rörformade lerpipor daterade till omkring 1000 f.Kr. har hittats. Ett ännu äldre fynd – en stenpipa från cirka 2700 f.Kr. i nuvarande Alberta, Kanada – är mer omdiskuterat bland forskare, men pekar mot att bruket kan vara ännu äldre. Tobaksplantan existerade uteslutande på den amerikanska kontinenten fram till 1492, vilket gör Amerikas urfolk till de första rökarna i mänsklighetens historia. Mayafolket rökte tobak i religiösa sammanhang redan för mer än 2 000 år sedan, som en del av ceremonier avsedda att skapa kontakt med högre makter. Andra folkgrupper delade snarare tobaken genom att snusa den tillsammans från gemensamma bräden – en tidig form av det vi idag skulle kalla social samvaro.

Det gemensamma i de tidigaste spåren är att rökningen sällan var en isolerad handling. Den var inbäddad i ritual, gemenskap och mening – ett sätt att markera en stund som skild från vardagen.

Tobaken korsar Atlanten

När Columbus expedition återvände från Amerika 1492 följde tobaken med. Mottagandet i Europa var minst sagt kluvet. Kyrkan betraktade röken med misstänksamhet – eld och rök påminde obehagligt om skildringar av helvetet – och Rodrigo de Jerez, en av Columbus besättningsmän och troligen Europas allra första nikotinist, lär till och med ha tagits i förvar för sin ovana. Men motståndet höll inte i sig länge. Tobaken normaliserades gradvis, inte minst genom snusning vid Europas hov, och marknadsfördes dessutom som ett universalmedel mot allt från tumörer till huvudvärk – en föreställning som skulle dröja innan den utmanades.

Röken som globalt fenomen

Innan cigaretten gjorde rökningen till en industriell, global standardvara hade olika kulturer redan utvecklat egna rökritualer, långt innan de mötte varandra. Bland Nordamerikas urfolk var fredspipan – calumeten – ett av de mest laddade föremålen som fanns. Den röktes vid religiösa ceremonier, för att besegla handelsavtal och för att markera viktiga stamsbeslut, och enligt den franske jesuitmissionären Jacques Marquettes anteckningar från 1600-talet kunde till och med pågående krig mellan stammar avbrytas så snart en fredspipa fördes fram på slagfältet. Pipans innehåll varierade geografiskt – tobak i öst, medan västra stammar rökte örter och bark – men dess funktion var densamma: ett sätt att markera att något viktigt, allvarligt eller fredligt just ägde rum.

Parallellt utvecklades en helt annan tradition på andra sidan jordklotet. Vattenpipan, shishan, sägs ha sitt ursprung i Indien innan den spreds till Iran, Mellanöstern och Turkiet, där den med tiden blev en social installation snarare än ett andligt redskap – en anledning att sitta ner tillsammans med släkt och vänner under en längre stund. Två helt skilda kulturer, två helt olika redskap, men samma underliggande behov: ett rökbaserat sätt att markera gemenskap och avbrott från det vanliga.

Pipan, snuset och cigarettens genombrott

I Sverige introducerades tobaken av soldater som återvände från trettioåriga kriget på 1600-talet, och under de följande två århundradena dominerade piptobak och snus det svenska bruket. Cigaretten som vi känner den uppfanns visserligen redan på 1700-talet, men det var först senare den blev en verklig massprodukt – och två svenska uppfinningar spelade en förvånansvärt stor roll i den processen. Gustaf Erik Pasch patenterade säkerhetständstickan 1844, vilket gjorde det möjligt att tända en cigarett var som helst, inte bara vid öppen eld hemma. Mekaniseringen av tillverkningen på 1870-talet pressade sedan priserna, och cigaretten gick från lyxvara till något nästan vem som helst hade råd med.

Röken som frihet och glamour

Under 1900-talet blev rökningen något mer än en vana – den blev en symbol. Genom Hollywood, reklam och en framväxande ungdomskultur kopplades cigaretten till modernitet, frigörelse och status, särskilt efter andra världskriget då amerikansk populärkultur spreds över Europa. Att tända en cigarett var att signalera något om vem man var, eller ville vara. Det var först från 1950- och 60-talet som hälsoriskerna på allvar började uppmärksammas i forskningen, och det dröjde ytterligare decennier innan lagstiftningen följde efter – i Sverige skärptes tobakslagstiftningen påtagligt först från 1993.

Pausen har alltid varit poängen

Om man tittar på rökningens historia med lite distans är ett mönster svårt att missa: väldigt sällan handlar det bara om själva röken. Det handlar om avbrottet den skapar. Rökpausen på jobbet, cigaretten efter maten, snuset man tar innan ett svårt samtal – i praktiken har rökning under lång tid fungerat som en tydlig, socialt accepterad anledning att stanna upp mitt i vardagen. Man går ut. Man står still en stund. Man pratar kanske med någon som gör samma sak. Det är en paus med ett eget, obestridligt syfte, vilket gör den lättare att ta än en paus utan anledning.

Det är också värt att fundera på varför just den pausen känns så bra i stunden – för det gör den, det är ingen myt. Nikotin ger en snabb, kortvarig känsla av lugn. Men forskning pekar på något mer komplext än att nikotinet i sig gör en avslappnad: mycket av lindringen kommer istället från att man för stunden slipper den lätta rastlöshet som byggts upp sedan förra cigaretten – en cykel av abstinens och lindring snarare än ren avkoppling. En brittisk studie som följde rökare som fick hjälp att sluta visade till och med att deras ångestnivåer sjönk tydligt sex månader efter rökstopp, medan de som återföll i rökning låg kvar på samma nivå som innan. Det säger något intressant: själva ritualen – att gå undan, andas, ta en stunds distans – kan mycket väl vara den del som faktiskt ger ro, oavsett vad som glöder i handen.

Från rök till ånga

2003 satt en kinesisk farmaceut vid namn Hon Lik och brottades med sitt eget rökberoende. Han hade rökt sedan han var arton år och ville hitta ett sätt att sluta. Lösningen han kom fram till – ett batteridrivet värmeelement som förångar vätska istället för att bränna tobak – patenterades samma år och lanserades 2004 under namnet Ruyan. Det var, i grunden, samma teknik som dagens vejpprodukter fortfarande bygger på.  Idén – att hitta ett annat sätt att bära med sig samma paus, samma ritual, utan förbränning – har sedan dess vuxit till en hel industri och en egen kultur. Idag har en hel industri vuxit upp inom vejp med ett stort utbud av produkter.

Dagens paus i en hektisk vardag

Flytta blicken till idag, och mönstret känns igen. Vejp och vejpandet har på många sätt tagit över den roll rökpausen historiskt haft: ett kort, tydligt avbrott i en dag som annars sällan bjuder på några alls. I en tid där kalendrar är fullbokade och telefonen sällan lämnar en ifred, är behovet av en påtaglig, legitim anledning att stanna upp bara några minuter knappast mindre än det var för hundra år sedan – snarare tvärtom. Vejpandet erbjuder samma sak som cigaretten alltid gjort: en paus med en egen form, ett eget andrum, ibland delad med någon annan som också behöver en stund.

Kanske är det själva strukturen – att något så litet som ett par minuters avbrott faktiskt kräver en anledning för att kännas tillåtet – som är den mest talande delen av hela historien. Från lerpipan på Marajó till dagens vejp och pod-enheter visar att verktygen förändrats fullständigt. Behovet av att då och då kliva ur det som pågår, om än bara för några andetag, verkar desto mer beständigt.

Buddhist munkar

Att fasta som munkarna gjorde – inte för vikten, utan för fokus

Lämna en kommentar

Benediktinska munkar har fastat i över 1500 år. Inte för att gå ner i vikt, utan för att skärpa sinnet och fördjupa koncentrationen. Det finns något i den traditionen som modern forskning nu börjar förstå – och som saknas nästan helt från hur vi idag pratar om periodisk fasta.

Fastans historia handlar inte om kalorier

Fasta förekommer i nästan varje andlig tradition. Inom kristendomen fastar munkar under advent och fastan, ofta med ett enda mål i tankarna: att kroppen ska störa sinnet så lite som möjligt. Buddhistiska munkar äter ingenting efter middagstid. Sufier fastar under Ramadan med fokus på inre rening snarare än yttre förändring. Pythagoras uppges ha krävt 40 dagars fasta av sina lärjungar innan de fick ta del av hans filosofi.

Det är ett mönster som sträcker sig långt före kaloriteorins uppkomst. Poängen var inte vad som händer med kroppen – utan vad som händer med medvetandet när matvanorna förändras.

Vad händer i hjärnan när vi slutar äta regelbundet?

Forskning från bland annat National Institute on Aging visar att fasta triggar produktion av BDNF – brain-derived neurotrophic factor – ett protein som stödjer neuronala kopplingar och inlärning. Det är samma effekt som träning har på hjärnan, men via en annan mekanism.

När kroppen övergår till att använda ketoner som bränsle – ett tillstånd som uppstår efter ungefär 12–16 timmars fasta – rapporterar många en skarpare mental närvaro. Ketonkroppar passerar blod-hjärnbarriären effektivt och verkar ge ett mer stabilt energiflöde till hjärnan än glukos, som annars svänger med varje måltid.

Det är möjligt att munkarna inte förstod ketonerna, men de förstod effekten.

Kontemplationers praktiska dimension

Thomas Aquinas beskrev omåttlighet som ett hinder för klart tänkande. Inte som ett moraliskt problem i första hand, utan som ett praktiskt. En mätt kropp kräver energi för matsmältning, vilket drar resurser från hjärnan. I Summa Theologica skriver han rentav att omåttligt ätande och drickande ger upphov till ”dullness of sense in the understanding” – en molnighet i förståndet, eftersom ”matens ångor stör hjärnan”. Han citerar Predikaren: ”Jag beslöt i mitt hjärta att dra tillbaka min kropp från vin, för att styra mitt sinne i vishet” – återhållsamhet i ätandet, menade han, leder till skarpare tänkande.

Benediktus regel, som fortfarande följs i kloster världen över, schemalade mat sparsamt och enkelt – inte av asketism för dess egen skull, utan för att underlätta lectio divina och kontemplation.

Det handlar om uppmärksamhet. Hunger, hanterad och accepterad, kan faktiskt fungera som ett tillstånd av ökad vakenhet snarare än distraktion. Det är en paradox som många som provat att arbeta fastande kan känna igen.

Mentala effekter som forskningen undersöker

Studier tyder på att fasta kan minska graden av mental trötthet och förbättra fokus under de fastande timmarna – men det är värt att vara ärlig om hur säkert det underlaget faktiskt är. Sambandet mellan periodisk fasta och förhöjd BDNF-produktion är väl belagt i djurstudier: där syns återkommande att fasta ökar BDNF-nivåerna och stärker inlärning och minne genom att stimulera synaptisk plasticitet och nybildning av nervceller. Hos människor är bilden betydligt mer preliminär. Forskningsöversikter som undersökt kopplingen har hittat betydligt fler djurstudier än väl genomförda humanstudier på området, och resultaten hos människor är blandade – en åtta veckor lång studie på fastande kvinnor visade till exempel ingen mätbar förändring i kognitiv prestation alls.

Det betyder inte att munkarnas erfarenhet var fel. Det betyder snarare att vetenskapen ännu inte hunnit ikapp en praktik som funnits i årtusenden – mekanismen är biologiskt trolig och väl dokumenterad i djurmodeller, men det återstår att visa exakt hur, och för vem, den översätts till människors vardagliga tankeskärpa.

Det finns ytterligare en mekanism värd att nämna, även om den hör hemma på cellnivå snarare än i medvetandet direkt: autofagi, kroppens process för att bryta ner och återvinna skadade proteiner och cellrester. Upptäckten belönades med Nobelpriset i medicin 2016, och forskningen visar att någon dags fasta räcker för att mätbart öka denna ”cellstädning”. Störd autofagi kopplas i sin tur till flera neurodegenerativa tillstånd, vilket gör kopplingen till hjärnhälsa på lång sikt intressant – om än en annan tidsskala än den skärpa man kan känna av redan efter en natts fasta.

Munkarnas fasta och dagens periodiska fasta – samma verktyg, olika syfte

Det är här den moderna konversationen om periodisk fasta – 16:8, 5:2, OMAD – skiljer sig mest från sina rötter. Dagens fasta mäts nästan uteslutande i kilo, midjemått och blodsockervärden. Det är i sig inget fel med det; de metabola effekterna av fasta är väl undersökta och legitima skäl att testa metoden. Men det är en förskjutning värd att lägga märke till: en praktik som i tusentals år handlade om sinnets skärpa har idag nästan uteslutande blivit en kroppssak.

Munkarna hade inget ord för insulinkänslighet. De pratade om uppmärksamhet, närvaro och förmågan att hålla tanken på en enda sak under lång tid – vilket, om man ska tro både traditionen och de tidiga tecknen i forskningen, kan vara minst lika påtaglig en effekt av fasta som viktnedgången.

Att pröva sinnets fasta, inte bara kroppens

Den som vill undersöka den kontemplativa sidan av fasta snarare än enbart den metabola behöver inte gå i kloster för att göra det. Det handlar mer om vad man gör med de fastande timmarna än om fastan i sig: att medvetet skydda dem från annat brus, snarare än att bara fylla dem med annat ätande i tanken. Ett längre, ostört arbetspass. En promenad utan telefon. Läsning utan avbrott. Munkarnas insikt var sällan att hungern i sig var målet – utan att den skapade ett fönster av ovanligt ostörd uppmärksamhet, och att det fönstret var värt att skydda snarare än att fylla.

Värt att veta innan du testar

Fasta är inte rätt för alla, och den kontemplativa vinkeln ändrar inte på det. Personer med ätstörningshistorik, gravida och ammande, personer med diabetes eller andra tillstånd som kräver jämn blodsockernivå, samt de som tar mediciner som ska tas med mat bör prata med sjukvården innan de testar längre fasteperioder. Munkarnas fasta byggdes dessutom upp gradvis inom ett stöttande sammanhang, inte som en enskild prestation – något som är lika relevant idag som då.

Från då till nu

Kanske är den mest slående sammanträffande poängen den här: en praktik som utvecklades helt utan kunskap om ketoner, BDNF eller insulin fann ändå fram till ett mönster som moderna hjärnscanningar nu långsamt börjar bekräfta. Det säger något om hur pass träffsäker mänsklig introspektion kan vara, även utan vetenskaplig vokabulär för att beskriva den. Frågan är inte nödvändigtvis om periodisk fasta fungerar för viktnedgång – den frågan är redan rätt väl besvarad. Frågan är om vi, i vår iver att räkna kalorier och timmar, har glömt bort den del av traditionen som munkarna själva ansåg vara poängen.

Tjejer och sport

Lämna en kommentar

Var är tjejerna i sportsammanhang egentligen? De är lite överallt när det gäller vintersport som curling och sådant men de får inte särskilt stor plats när det gäller hockey och fotboll. Men visst är de där! De syns betydligt mindre är herrarna bara. Om man bara orkar leta reda på dem i fotbolls- och hockeysammanhang så ser man att de är duktiga även inom dessa sporter.

Damlag i curling slår oss alla med häpnad när de vinner guld eller silver och ibland brons. Med Lag Norberg (efter Anette Norberg) vanns det hela 5 EM-guld i rad mellan år 2001-2005. 2005 och 2006 blev man dessutom världsmästare och 2007 var det dags för europamästartiteln igen. Lag Norberg lyckades under 2005-2006 med något inget annat lag lyckats med – att vinna både OS, EM och VM under en och samma säsong. Vilken säsong! Vilket lag! Och kanske först och främst – vilka Damer!

Skidor

2014 tog Charlotte Kalla både OS- silver och guld i skidåkning och Ida Ingemarsdotter fick även hon en OS- guldmedalj i skidåkning. 2010 var Kalla också framme och norpade åt sig en guldmedalj i OS-sammanhang. Anna Haag plockade en silvermedalj i samma OS och tillsammans med Kalla tog hon även hem silvret för sprint stafett samma år. Sedan har vi Anja Pärson som även hon lyckats med en rad olika medaljer och vidare så har vi Anna Carin Olofsson som vunnit silver i skidskytte. Detta är bara ett axplock vad gäller vintersporter, men som man kan se så duggar ju medaljerna täta över de svenska damerna.